En dröm i mardrömmen..

...ja det är ungefär så det känns. Mitt år här i Halmstad har ju som bekant inte varit det bästa och jag har inte riktigt ansträngt mig för att tycka om staden utan bara sett allt dåligt med att jag flyttat hit, alla fantastiska människor i mitt liv som jag förlorat. Idag var jag ute och sprang för att försöka hitta motivation till att plugga. Jag sprang till Östra stranden. Redan innan jag kommit fram känner jag doften av hav, jag blundar och mitt inre tar mig med säkert 10 år tillbaka i tiden, till rullsand, på familjesemester. Villken lycka, jag kände mig så glad. När jag når stranden fortsätter jag att springa längs vattenkanten några 100 meter. Det är vackert! Det satt säkert 100 fåglar mitt i vattnet och diskuterade, snäckorna krossades under mina fötter och havet gjorde små vågor brevid mig. Jag var tvungen att stanna, stänga av mp3´n, lyssna på fåglarna och havet, känna sanden under mina fötter och havet mellan mina fingrar. Jag använde alla mina sinnen för att ta in så mycket som möjligt. Jag var till och med tvungen att smaka lite så det salta vattnet. Jag kan inte förstå hur jag hatat denna stad, jag kanske inte tillåtit mig annat...
Jag skulle så gärna vilja visa dig.
När jag vek av för att sprina vidare så tog jag vägen mella alla små söta stugor och områdets mini golfbanor, glasskiosker som har öppnat och glada människor som förberedde för en sommar i sina små miniatyrvillor. Jag bara log och hejjade på alla jag mötte, jag hade en så harmonisk känsla i själen. Allt var som i en dörm, mitt i mardrömmen... Det här kommer nog bli min stad ändå och jag kommer fixa mina år i högskolan!


E.